Månfjärilens förlag

Romanen: Den Oändliga Kärleken, 

Håkan Bergmansson

Författaren Håkan Bergmansson är uppväxt i Njurunda utanför Sundsvall och bor nu på landet i Norrvidinge kyrkby utanför Lund i Skåne.  En genuin liten by snarlik små mysiga byar på landet i Provence och England.

Håkan hämtar ett ovanligt starkt känslomässigt djup ur ett långt yrkesliv bl.a. som fruktad och passionerad arbetsmiljö-inspektör. En roll där han i samband med utredningar av svåra olycksfall och dödsfall kommit väldigt nära människor i kris. 

                                                   Håkan är en författare som berör och inger hopp.                                                 

"Den Oändliga Kärleken" är Håkans första roman. Romanen aspirerar på en plats bland de svenska klassikerna.


       Överallt finns den, bara är. Svävar hos planeter, surfar på stjärnornas ljus. Växer i havens djup, i jordens innandöme. Rider på Vintergatans stormar och orkaner snabbare än ljuset till universums alla galaxer och vrår. Är du värdig sliter den isär din bröstkorg och eldar ditt hjärta till fruktan och lycka. Kokar ditt blod, ändrar ditt liv. Aldrig kan du då undkomma kärleken, den vräker sig in i din själ, du glömmer dig själv. Och kärleken har besvarat ditt ensamma hjärtas förtvivlade rop.

En episk roman med äventyr, passion och oändlig kärlek.

"Storslagen och gripande, maskulin och passionerad" är några av epiteten som romanen getts av läsare.


Nästa roman från Månfjärilens förlag beräknas vara redo för utgivning sommaren/hösten 2021

Om Månfjärilen

En följetong om hur bokförlaget Månfjärilen fått sitt namn.


 2020-10-28. Jag föddes en gnistrande stjärnklar natt i Madagaskars djupa varma regnskog när månen var nästan högst uppe på sin bana. Jag är sprungen ur en stor familj, mina vingar var när jag föddes nästan 20 cm mellan vingspetsarna och mina bakre vingspröt var ännu längre. Många tycker att jag och mina månfjärilsvänner är de vackraste fjärilar som finns på jorden. Men att vara så vacker har sina grymma nackdelar, vår art lever bara några få dygn. Under de få nätterna vi lever måste vi hinna med det ni människor så ofta längtar efter, vi är ju nattfjärilar. 

Vi Månfjärilar kan inte äta. Alla blommors nektar som finns i regnskogen doftar vidunderligt gott men vi kan inte smaka på den. All mat vi behöver för vårt korta liv har lagrats i oss sedan vi var larver.  

Jag trodde att jag skulle förgås av suget efter nektar och drabbades av en svårt fladdrande abstinens redan första levnadskvällen. Natten var ljum, blommor och träd spred sin väldoft i berusande dimsjok och jag höll på att förgås. Men då hände något ännu underbarare, något som borde vara omöjligt. Jag blev uppfladdrad av en snäll och vacker månfjärilskvinna som gärna ville skälva, dallra och vibrera med mig hela natten och trösta mig. Jag blev hopplöst och dödlig förälskad. Hon var gudomligt skön och hette Divina.

Efter några intensiva nätter i den oerhördaste och underbaraste av kärlekar somnade jag helt utmattad i gryningen. Men jag hade inte förstått att livet redan höll på att försvinna ur min älskades vingblad. Månen stod silverstrålande högst upp på himlavalvet och hon var så ledsen. 

Våra Månfjärilsvänner berättade nästa natt för mig att Divina gråtande hade försökt väcka mig men att jag hade sovit honungsdjupt och varit omöjlig att väcka. Hon hade i sin förtvivlan flugit upp mot den vackra månen, vår gud. Jag förstod att hon hade försökt flyga så nära fullmånen hon kunde innan hon skulle dö. Hon hade flugit rakt upp i himlen, förbi trädkronorna, allt högre och högre och högre tills hon hade försvunnit ur alla Månfjärilars synfält.        När jag vakande nästa skymning och fick veta allt detta blev mina vingar tömda på all färg. Till och med mina känselspröt och svarta ben vitnade av förtvivlans obarmhärtiga sorg. 

2020-12-10. Desperat av kärlekens längtanskraft flög jag efter henne rakt upp mot månen. Jag flög allt högre och högre och månen blev större och större. Luften blev allt tunnare, blommornas dofter blev svagare och svagare och efter en lång stunds flygning rakt upp försvann alla dofter. En vind började långsamt leka med mina vingar och så, utan förvarning, slungades jag iväg. En våldsam jetvind kastade iväg mig och tumlade mig runt runt. Luften var så tunn att den nästan inte fanns och jag sveptes med i den enorma vinden utan att kunna styra. Jag försökte krypa ihop så mycket det gick för att kunna falla ut ur vindfloden men den vägrade släppa mig utan förde mig istället allt längre och längre bort mot det okända. 

Jag vaknade och kände mig väldigt ledsen utan att förstå varför. Sträckte på mina vingar och ben, och tänkte att det var en mycket sorglig dröm jag haft. Det hördes ovant konstiga ljud runtomkring mig och när jag gnuggat mina ögon fria från sömngrus kunde jag inte känna igen någonting. Allt runtomkring mig var jättestort. Buskarna var stora som träd och träden höjde sig skyhöga, nästan ända upp till himlen. Vart hade jag kommit?

Plötsligt såg jag på mina fötter och fladdrade ofrivilligt till. De var alldeles svarta. Jag tittade på mina vingar, de hade blivit som guld och de glänste och glimmade underbart vackert. Sedan kände jag dofterna, de var helt enkelt ännu underbarare än från blommorna på Madagaskar och jag drog ljudligt in de fantastiska dofterna. Jag sniffade och suktade, då rullade ett smalt sugrör plötsligt ut sig från min nos. Det ormade ut sig sig som av sin egen vilja och försvann in i den närmaste jätteblomman. Det var helt otroligt. Instinktivt började jag suga i mig blommans nektar och den var himmelskt god. Då förstod jag att jag var död och hade kommit till fjärilarnas paradis.

2021-01-27. Jag började andades i korta flämtningar, mycket förvånad måste jag kontrollera att det fungerade att andas även när jag var död. Det gick! Men... kunde jag då vara riktigt död? Vad var det som hade hänt mig? Efter att jag druckit mig mätt ur blommorna började jag flyga runt i omgivningarna. Efter en stund blev jag trött och satte mig på en stor blomma som växte på en ännu större buske med hundratals lika stora vackra blommor. Vad har hänt mig? tänkte jag. Då hörde jag en vacker välbekant röst, "Åh min äskade, är det verkligen du?" Sedan kom gyllene fjärilsvingar fladdrande emot mig och stannade på blomman alldeles intill. Utan att säga mer skälvde vi ömt mot varandras vingar. Jag kunde inte förstå någonting, utan släppte mina funderingar och försvann in i vår underbarhet.

Det blev kväll och natt och vi flög tillsammans upp mellan de enorma träden. "Följ med mig ska jag presentera dig för en vän" sade min älskade Divina. Vi flög länge ibland upp över trädtopparna där stjärnorna och månen glänste det vackraste jag någonsin över natthimlen. När vi var som högst såg jag mig omkring. Havet låg överallt runtomkring landskapet, det var hav överallt. Så mystiskt, som om vi flög inuti en helt egen värld, skyddad från från allt där utanför. Då hörde vi plötsligt ett högt prassel och jag såg något jättestort rörde sig nere på marken. Jag blev mycket rädd men min älskade sänkte sig ned mot det stora farliga. Åh, jag måste beskydda henne, tänkte jag och följde efter henne ner i den enormt stora regnskogen. Det farliga blev ännu större och större och jag var så rädd. Då ropade min älskade, "Hej Agnes, ikväll har jag med en underbar överraskning". Och så landade vi intill det jättelika. Det var en  enormt stor och ljuvligt blå Dagslända som hette Agnse.

Först då insåg jag att också min älskade var större än jag. Men... jag hade ju varit större än henne. Vad hade hänt? "Åhh vad roligt", sade Dagsländan med en hög, vackert ljudande röst. "Välkommen till oss och Drömmarnas ö".

21-02-16. "Vad heter du käre vän" fortsatte Dagsländan Agnes röst att fråga. Åh, vad heter jag? tänkte jag överraskad. Jag hade aldrig varken fått, eller tagit mig, något namn. Medan jag tänkte det följde min blick de enorma trädstammarna upp mot himlen, och då såg jag vår gud. Rund och fin, glänsande som en stor citron rakt uppe i himlen. Jag tog synen av månen som guds tecken för mitt namn och sa, "jag heter Lune".

Nästa afton vaknade jag med mina vingar slutna kring den underbara Divina. Jag rörde mig inte. Låg stilla och lät den mjuka brisen från havet, fylld av blommors doft, smeka mina och hennes vingar. Då märkte jag en annan mjukare och ömmare smekning, Divina hade också vaknat. Hon sträckte ut sina vingar och log varmt mot mig och snablade ömt mot min snabel. Det var en underbar snabling och vi snablades en lång härlig stund. "Åh vad jag älskar Divina" tänkte jag.

"Har du drömt något", frågade hon. "Nej, inte vad jag kommer ihåg. Fast jag kanske drömmer nu, är allt det här en dröm?" "Ja, nog känns det som en dröm i alla fall. Men istället är det här drömmarnas ö. Vet du Lune, i går natt sa Dagsländan Agnes att hon skulle berätta mer för oss om varför den här ön heter Drömmarnas ö. Kom så letar vi reda på henne så att vi får veta."

Vi flög iväg och sökte efter Dagsländan. När vi flög kände jag att mina vingar fick ett bättre grepp i luften än någon gång tidigare. Jag så på vingarna och blev förbryllad. Det såg ut som om de hade växt under natten. Fundersam sneglade jag mot Divina, jodå, hennes vingar var också större nu. Vi upptäckte Agnes, saktade in och landade bredvid henne. När vi småpratat en stund frågade Agnes mig: "Har du fått reda på varför ön heter drömmarnas ö?" "Nej", svarade jag. "Agnes, vill du berätta?"

"Det här är ön där vi samlar upp drömmar. Det är mest barnens drömmar som svävar förbi här. Ibland fastnar de i blommornas nektar och när vi suger i oss av blommornas underbart goda nektar tar sig drömmarna också in i oss. Då växer våra kroppar, och växer, och växer. Vi blir så fyllda av barnens drömmar att vi blir jättestora, och då kan vi också följa barnens drömmar. Låt mig se. Jodå, ni har växt redan, båda två. Det ser bra ut. Ibland kan någon vuxens dröm slinka in i blommornas nektar också. Om man råkar dricka av den blommans nektar växer man ännu fortare. Se på mig, jag var liten och klen när jag kom hit. Nu är jag större än en blåval. Man lever också längre, jättelänge, man kan bli flera hundra år. Om man vill. Tänk på mig, en slända som bara lever en dag. Jag var så rädd att... Men Lune, vad händer med dina vingar? Ser det inte ut som din gyllene färg börjar blekna på en del vingställen? Det har jag aldrig sett förut. Hm, låt mig tänka". Förskräckt väntar jag på hennes "tänkningar", vänder och vrider samtidigt på mina vingar, och har man sett, mycket riktigt … 

2021-05-12. Mycket riktigt har det bildats stora vita fläckar på min vingar. Jag blir förfärad och tror att jag håller på att försvinna. Börjar tänka på vad som händer om jag utplånas till intet. Blir jag bara osynlig? Eller dör jag och kommer till fjärilshimlen? Fast tänk om allt är en enda stor honungsburk? "Åh", säger Divina och hennes röst skälver av iver. De förändras till rektanglar. "Åh nej, det kan inte vara möjligt..." "Vad då, vad är det" frågar jag, som har blundat hårt och spänt hela min kropp och vingarna inför det oundvikliga ödet. "Lune, dina vingars fläckar, de börjar se ut som sidorna i en bok. och nu, det ser ut som bokens framsida börjar bildas, och det kommer bokstäver. Åh så otroligt underbart, så fint. Det står..."

  (Fortsättning följer!  © Månfjärilens förlag )