file:///C:/Users/hakan/Downloads/google9cea449761dedb50%20(11).html Månfjärilens förlag

Månfjärilens förlag

Romanen: Den Oändliga Kärleken, 

Håkan Bergmansson

Författaren Håkan Bergmansson är uppväxt i Njurunda utanför Sundsvall, och bor nu på landet i Norrvidinge kyrkby utanför Lund i Skåne.  En genuin liten by snarlik små mysiga byar på landet i Provence och England.

Håkan hämtar ett ovanligt starkt känslomässigt djup ur ett långt yrkesliv bl.a. som fruktad och passionerad arbetsmiljö-inspektör. En roll där han i samband med utredningar av svåra olycksfall och dödsfall kommit väldigt nära människor i kris. 

                                                   Håkan är en författare som berör och inger hopp.                                                 

"Den Oändliga Kärleken" är Håkans första roman. Romanen aspirerar på en plats bland de svenska klassikerna.


       Överallt finns den, bara är. Svävar hos planeter, surfar på stjärnornas ljus. Växer i havens djup, i jordens innandöme. Rider på Vintergatans stormar och orkaner snabbare än ljuset till universums alla galaxer och vrår. Är du värdig sliter den isär din bröstkorg och eldar ditt hjärta till fruktan och lycka. Kokar ditt blod, ändrar ditt liv. Aldrig kan du då undkomma kärleken, den vräker sig in i din själ, du glömmer dig själv. Och kärleken har besvarat ditt ensamma hjärtas förtvivlade rop.

En episk roman med äventyr, passion och oändlig kärlek.

"Storslagen och gripande, maskulin och passionerad" är några av epiteten som romanen getts av läsare.


Om bokförlaget Månfjärilen

En följetong om hur bokförlaget Månfjärilen fått sitt namn.

(SENASTE UPPDATERING den 30 MARS 2022)


 2020-10-28. Jag föddes en gnistrande stjärnklar natt i Madagaskars djupa varma regnskog när månen var nästan högst uppe på sin bana. Jag är sprungen ur en stor familj, mina vingar var när jag föddes nästan 20 cm mellan vingspetsarna och mina bakre vingspröt var ännu längre. Många tycker att jag och mina månfjärilsvänner är de vackraste fjärilar som finns på jorden. Men att vara så vacker har sina grymma nackdelar, vår art lever bara några få dygn. Under de få nätterna vi lever måste vi hinna med det ni människor så ofta längtar efter, vi är ju nattfjärilar. 

Vi Månfjärilar kan inte äta. Alla blommors nektar som finns i regnskogen doftar vidunderligt gott men vi kan inte smaka på den. All mat vi behöver för vårt korta liv har lagrats i oss sedan vi var larver.  

Jag trodde att jag skulle förgås av suget efter nektar och drabbades av en svårt fladdrande abstinens redan första levnadskvällen. Natten var ljum, blommor och träd spred sin väldoft i berusande dimsjok och jag höll på att förgås. Men då hände något ännu underbarare, något som borde vara omöjligt. Jag blev uppfladdrad av en snäll och vacker månfjärilskvinna som gärna ville skälva, dallra och vibrera med mig hela natten och trösta mig. Det var underbart och jag blev hopplöst och dödlig förälskad. Hon var gudomligt skön och hette Divina.

Efter några intensiva nätter i den oerhördaste och underbaraste av kärlekar somnade jag helt utmattad i gryningen. Men jag hade inte förstått att livet redan höll på att försvinna ur min älskades vingblad. Månen stod silverstrålande högst upp på himlavalvet men hon var så ledsen. När jag vaknade den aftonen var hon borta.

Våra Månfjärilsvänner berättade nästa natt för mig att Divina gråtande hade försökt väcka mig men att jag hade sovit honungsdjupt och varit omöjlig att väcka. I sin förtvivlan hade hon flugit rakt upp i rymden mot den vackra månen. Månen, vår silverstrålande gud som gett oss vårt namn. Jag förstod att Divina hade försökt flyga så högt och nära fullmånen hon kunde innan hon skulle dö. Hon hade flugit rakt upp i himlen, förbi trädkronorna, allt högre och högre och högre tills hon hade försvunnit ur alla Månfjärilars synfält. När jag vakande nästa skymning och fick veta allt detta blev mina vingar vitgråa, tömda på all färg. Till och med mina känselspröt och svarta ben vitnade av förtvivlans obarmhärtiga sorg. 

2020-12-10. Desperat av kärlekens längtanskraft flög jag efter henne rätt upp, rakt in i rymden mot månen. Jag flög allt högre och högre och månen blev större och större. Luften blev allt tunnare, blommornas dofter blev svagare och svagare och efter en lång stunds flygning rakt upp försvann alla dofter. En vind började långsamt leka med mina vingar och då, utan förvarning, slungades jag iväg. En våldsam jetvind kastade iväg mig och tumlade mig runt, runt. Luften var så tunn att den nästan inte fanns och jag sveptes med i den enorma vinden utan att kunna styra. Jag försökte krypa ihop så mycket det gick för att kunna falla ut ur vindens flod, men den vägrade släppa mig utan förde mig istället allt längre och längre bort mot det okända. Jag kämpade och kämpade emot den otroligt starka vinden men till slut kollapsade jag och svimmade.

När jag vaknade kände jag mig fruktansvärt ledsen, utan att förstå varför. Jag sträckte på mina vingar och ben, och tänkte att det var en mycket sorglig dröm jag haft. Men då hörde jag ovana och konstiga ljud runtomkring mig. Jag gnuggade mina ögon fria från sömnens grus men kunde inte känna igen någonting. Allt runt omkring mig var jättestort. Buskarna var stora som träd och träden höjde sig skyhögt, nästan ända upp till himlen. Vart hade jag kommit?

Plötsligt såg jag på mina fötter och fladdrade till. De var alldeles svarta. Jag tittade på mina vitgråa vingar. De hade också förändrats. De hade blivit som guld och de glänste och glimmade underbart fint och vackert. Sedan andades jag in de nya dofterna. Dofter som var ännu underbarare än ifrån blommorna på Madagaskar. Jag njöt och drog högt och ljudligt in de fantastiska dofterna. Jag höll som bäst på att sniffa och sukta då ett smalt sugrör plötsligt rullade ut sig ifrån min nos. Sugröret liksom ormade ut sig själv som av en egen vilja och det försvann in i den närmaste jätte blomman. Jag blev totalt överväldigad och instinktivt började jag suga i mig av blommans nektar. Den var himmelskt god. Det var då förstod jag att jag var död och hade kommit till fjärilarnas paradis.

2021-01-27. Jag började andades i korta flämtningar. Mycket förvånad måste jag kontrollera att det fungerade att andas även när jag var död. Det gick! Men... kunde jag då vara död? Vad var det som hade hänt mig? Efter att jag druckit mig mätt ur blommorna började jag flyga runt i omgivningarna. Efter en stund blev jag trött och satte mig på en stor blomma som växte på en ännu större buske. Den stora busken hade hundratals lika stora vackra blommor. "Vad har hänt mig, tänkte jag". Då hörde jag en vacker, mjuk och skön röst säga till mig: "Åh min äskade, är det verkligen du?" Sedan kom regnbåges skinande fjärilsvingar fladdrande emot mig och landade på blomman alldeles intill mig, och det var min älskade. Utan att säga något mer skälvde vi ömt mot varandras vingar. Jag kunde inte förstå någonting, utan slutade att tänka och försvann in i vår underbara kärlek.

Det blev kväll och natt och vi flög tätt tillsammans upp mellan de enorma träden. "Följ med mig ska jag presentera dig för en vän" viskade min älskade Divina. Vi flög länge. Ibland högt uppe över trädtopparna där stjärnorna och månen glänste det vackraste jag någonsin sett över natthimlen. När vi var högst upp såg jag mig omkring. Havet låg överallt runtomkring oss, det var hav överallt. Så mystiskt, som om vi flög inuti en helt egen värld, skyddad från från allt där utanför. Då hörde vi plötsligt ett högt prassel och jag såg något jättestort som rörde sig nere på marken. Jag blev mycket rädd men min älskade sänkte sig ned mot det stora farliga. "Åh, jag måste beskydda henne" tänkte jag och följde efter henne ner i den enormt stora regnskogen. Det jättestora farliga blev ännu större och större och jag var så rädd. Då ropade min älskade högt:  "Hej Agnes, ikväll har jag med en underbar överraskning". Sedan landade vi intill det jättelika. "Det" var en enormt stor och ljuvligt himmels blå Dagslända som hette Agnes.

Först då fattade jag att också min älskade var bra mycket större än jag. Men... jag hade ju varit större än henne. Hur hade det gått till? "Åhh vad roligt", sade Dagsländan med en hög, vackert ljudande röst. "Välkommen till oss på Drömmarnas ö".

21-02-16. "Vad heter du käre vän" frågade Dagsländan Agnes mig. "Åh, vad heter jag?" tänkte jag överraskad. Jag hade ju inte något namn. Medan jag tänkte det följde min blick de enorma trädstammarna upp mot himlen, och då såg jag vår Mångud. Rund och fin, glänsande som en jättestor citron rakt uppe i himlen. Jag tog synen av månen som guds tecken för mitt namn och sa: "jag heter Lune".

Nästa afton vaknade jag med mina små vingar omslutna av min underbara Divinas vingar. Jag rörde mig inte. Låg alldeles stilla och lät den mjuka blomdoftsfyllda brisen från havet smeka våra vingar. Då märkte jag en annan mjukare och ömmare smekning. Den kom från Divina, hon hade också vaknat. Hon sträckte på sina vingar och log varmt mot mig och snablade ömt in min snabel kring hennes. Det var en underbar snablings kyss och vi snablades en lång härlig stund. "Åh vad jag älskar Divina" tänkte jag.

"Har du drömt något" frågade hon. "Nej, inte vad jag kommer ihåg, svarade jag. Fast jag kanske drömmer nu. Är allt det här en dröm?" "Ja, nog känns det som en dröm i alla fall svarade Divina och fortsatte, men det här drömmarnas ö. Vet du Lune, i går natt sa Agnes att hon skulle berätta för oss om varför den här ön heter Drömmarnas ö. Kom så letar vi reda på henne."

Vi sög lite frukostnektar innan vi fladdrade iväg och letade upp Dagsländan Agnes. När vi flög kände jag att mina vingar fick ett bättre grepp i luften än någon gång tidigare. Jag så på vingarna och blev förbryllad. Det såg ut som om de hade växt under natten. Fundersam sneglade jag mot Divina, jodå, hennes vingar var också större nu. Vi växte. Sedan såg vi Agnes, saktade in och landade bredvid henne. När vi småpratat en stund frågade Agnes mig: "Lune, vet du varför ön heter drömmarnas ö?" "Nej, svarade jag och frågade: Agnes, vill du berätta?"

"Det här är ön där drömmar samlas, svarade hon. Det är mest barnens drömmar som svävar in hit. Drömmarna fastnar i blommorna och blir till nektar, och när vi suger i oss av blommornas underbart goda nektar som är fylld av drömmarnas berättelser, tar sig drömmarna också in i oss. Då växer våra kroppar, och växer, och växer. Vi blir så fyllda av barnens drömmar att vi blir jättestora, och då kan vi också följa barnens drömmar. Låt mig se. Jodå, ni har växt redan, båda två. Det ser bra ut. Ibland kan någon vuxens dröm slinka in i blommornas nektar också. Om man råkar dricka av den blommans nektar växer man ännu fortare. Se på mig, jag var pytte liten och klen när jag kom hit. Nu är jag större än en blåval. Man lever också längre här. Jättelänge, man kan bli flera hundra år. Om man vill alltså. Se på mig, jag är en slända som bara lever en enda dag. nu är jag 250 år. Innan jag kom hit var jag var så rädd för att... Men Lune, vad händer med dina vingar? Ser det inte ut som din gyllene färg börjar blekna på en del vingställen? Det har jag aldrig sett förut. Hm, låt mig tänka". Förskräckt väntar jag på hennes "tänkningar", samtidigt som jag vänder och vrider på mina vingar och tittar på dem. Och har man sett, mycket riktigt.

2021-05-12. Mycket riktigt har det bildats stora vita fläckar på min vingar. Jag blir förfärad och tror att jag håller på att försvinna. Börjar tänka på vad som händer om jag utplånas till intet. "Blir jag bara osynlig? Eller dör jag och kommer till fjärilshimlen? Fast tänk om allt är en enda stor honungsburk?" "Åh", säger Divina som också ser på mina vingar, hennes röst skälver av förundran. Fläckarna förändras till rektanglar. "Åh nej, det kan inte vara möjligt..." fortsätter hon säga. "Vad då, vad är det" frågar jag, som har blundat hårt och spänt hela min kropp och mina vingar inför det oundvikliga slutet på mitt liv. "Men Lune, dina vingars fläckar, de börjar se ut som sidorna i en bok. Och nu, ja, det ser ut som en boks framsida börjar bildas, och det kommer bokstäver. Åh så otroligt underbart. Så fint. Det står..."

2021-09-11. "Det står... Åh, jag hinner inte med att läsa fortsätter Divina. Orden flimrar förbi som om de dras fram över dina vingar så att nya ord och meningar bildas hela tiden, medan de andra orden försvinner längst ner ur dina vingar och seglar ut i rymden. Det måste vara olika berättelser. Kanske om olika barns drömhändelser och drömkänslor. Ja, så måste det vara. Du har blivit en mottagare av barnens drömmar. Och drömmarna skrivs på dina vingar." 

"Det måste vara så eftersom det finns så många barns drömmar på jorden, säger Agnes. Därför syns de så snabbt på dina vingar och sedan flyger drömmarna tillbaka till barnen. Det är ju helt fantastiskt" Agnes slår ihop sina glasliknande vingar av förtjusning. Vilken tur att hennes genomskinliga jättevingar håller tänker jag. "Tack Agnes, säger Divina. Vi behöver dra oss tillbaka och tänka igenom det här." "Det är nog klokt, svarar Agnes. Att någon har förvandlas till  barnens drömförmedlare har aldrig någonsin hänt tidigare.  Lune, du behöver känna in och acceptera vad det innebär" 

Agnes ler stort och varmt mot oss, sedan säger hon: "Sannerligen, jag har aldrig ens hört talas om något sådant. Drömmar måste hanteras oerhört varsamt och när barns drömmar börjat träda fram igenom dina vingar Lune, då måste du vara mycket varlig och omsorgsfull med hur du hanterar dem. Gå nu och vila och försök att sova så ska ni se att när ni båda vaknar i afton, då kommer era egna drömmar att ha gett er klarhet och insikt hur ni ska hantera barnens drömmar".

Vi tackade och kramade om Agnes. Sedan flög vi genom natten till en äng med ljuvliga nektarfyllda blommor där vi åt oss drömlikt mätta. Sedan flög vi upp till det hösta trädets på ön och slog oss ned i dess topp. Månguden var åter stor som en jättecitron och speglade sig kråmande i havets silverglittrande vågor. Luften var fylld av de ljuvaste dofter och jag var omhållen av Divinas vingar och det var så otroligt skönt och mysigt. Tätt omslingrade somnade vi i kärleken.

2022-03-02. Nätterna flöt fram och vi hade det helt underbart tillsammans i vår kärlek. Vi var fria och lyckliga, kramades ofta och snabelkysstes så ofta någon av oss ville. Vi växte allt mer och mer och sög i oss av blommornas underbara nektar varje natt. En afton när vi vaknade klagade Divina på sin sömn. Hon hade sovit mycket oroligt och hade ont i hela sin kropp. Också jag hade sovit dåligt, men det var mer som att jag kände mig manglad och mosad. "Kom, vi flyger till blomsterängen och dricker oss mätta, sade Divina. Då går nog det onda över." Men när vi sög ifrån blommornas nektar, smakade det... illa, mycket illa. Som om nektarn hade ruttnat. Och blommorna såg vissna ut. "Vad kan ha hänt, frågade jag". "Ja, det är jätteskumt, svarade Divina. Jag har aldrig hört talas om detta. Kom så söker vi upp dagsländan Agnes. Hon vet allt som händer och varför det händer."

Vi hörde Agnes på långt håll. Hon grät högt. Vi landande intill henne och blev också ledsna av hennes sorg, men vi förstod inte varför. Hon var så djupt ledsen att hon inte kunde tala och vi lade våra vingar kring henne och försökte trösta. "Vad är det som hänt, frågade vi". Efter en lång stund när vi försökt trösta, krama om och smeka henne till lugn, orkade hon samla ihop sig lite grand, och så berättade hon: 

"För ungefär 90 människoår sedan började barn i ett land att drömma hemska mardrömmar. För 83 år sedan blev det fler och fler barn som drömde allt hemskare och grymmare mardrömmar. De grymma mardrömmarna hos barnen blev allt fler och hemskare, och vår underbara ös alla våra blommor började smaka illa. Oerhört illa. Barnens mardrömmarna kom från allt fler länder och till slut började våra fantastiska blommor att ruttna. Flera blommor dog, därför att det blev ett fruktansvärt vansinnes krig över hela jordklotet. Allt berodde på en enda genomond människas galenskap. 

Nu, inatt, hände det igen. En totalt ond människa med förruttnat hjärta hatar friheten och kärleken. Den mannen älskar ingenting utan känner bara passion i sina ondskefulla dagdrömmar efter mer pengar och makt. Därför har han invaderat ett fritt och kärleks längtande land. Han vill ha makten över det landet och landets människor. Och eftersom mannen är galen av ondskan har han inga andra drömmar när han sover än att döda, förgöra och förslava fria människor. Men barnen har alltid haft fina drömmar, både på natten och dagen, nu har barnen bara mardrömmar. Både barnen i mannens eget stora land och i det mindre invaderade landet har mardrömmarna. Efter 77 år av vanliga fina barndrömmar är de båda ländernas barns drömmar åter fyllda av oändlig fasa och skräck. Drömmarna handlar om explosioner och bränder alldeles nära dem och om döden. Om att barnen blir ensamma i sönderbombade landskap därför att deras föräldrar dödas inför deras ögon. Barnen vågar inte sova, de försöker istället hålla sig vakna eftersom deras drömmar är fyllda av obarmhärtig fasa. Det är så fruktansvärt gräsligt. Så ofattbart hemskt. och allt detta grymma vansinne sker åter bara på grund av en enda ond manipulerade maktgalen man som hatar andras frihet. Sedan ropar Agnes förtvivlat: Stackars! Stackars barn!" 

Agnes drar ihop sig och kvider, sedan bryter hon åter ut i våldsam jämmer. Hennes kropp och vingar darrar och skakar av fruktansvärd sorg och gråt, och vi håller om henne. Samtidigt känner vi oss också genomledsna och har börjat gråta över de oskyldiga fria stackars barnen och deras föräldrar, och över de vuxna rädda människorna.

Då ser jag plötsligt min ena vinge. Boksidorna börjar glimma, blir lysande klarröda och det sipprar något blodrött ut ifrån boksidorna. Droppar ned på marken.

22-03-30. Marken blir allt rödare och luktar surt och illa, men då slutar det röda att sippra ned ifrån mina vingars boksidor. Istället skingras den röda dimman över boksidorna och skarpare konturer av rött börjar bildas. Sakta blir konturerna allt skarpare och ord börjar bildas, liksom bränner fast det röda i bokstäver med mörka hotfulla ryggåsar. Jag försöker läsa, men kan inte se bokstäverna eftersom jag darras av Agnes gråtande skakningar. Då hör jag Divina läsa, lågt men tydligt:

" Året 1945 förstördes äntligen ondskans härskarring för gott och den ondaste själen som vandrat i ondskans tjänst på jorden drevs bort. Alla varelser på Jorden andades ut, ty oberoende om det var människor, växter, fiskar eller djur led de så enormt av den enorma ondskans mörker. Äntligen kom gryningsljuset tillbaka med svag värme till varelsernas hjärtan. Så fortsatte ljuset att växa. Men det blev till sist så stort att människorna glömde bort det onda som åter kunde börja växa under ljusets alltmer bländande lycka. Ondskan växte och växte genom åren och exploderade till sist dolskt i olika länder, i ett smygförnyat människoförtryck och våldsam förstörelse av naturen. Och ondskan slickade sig om munnen i njutningsfylld vällust. Äntligen skulle den blomma ut och ta makten över hela jorden. Förstöra, våldföra sig och förinta, alla barn ska utnyttjas eller dödas. Ondskans svärtan ska gömma stjärnor och solljus, låta vansinnesbombers radioaktivitet, likrök och svaveldimmor gro in i frihetens ruiner och därefter slå ut i den vedervärdigaste själsförintande mänskofientlighet. Åh så härligt! Ondskans furste gnider förväntansfullt sina händer, gläder sig högtidligt åt sitt växande djävulsrike och...

  © Månfjärilens förlag, Fortsättning följer 

Det lilla exklusiva förlaget